Av de senaste tolv dagarna har jag jobbat i elva. Lägg därtill trivselterror på midsommar, ett knivmord och den största skogsbranden på 40 år.
Känslan att gå längs strandpromenaden i Köpingsvik på midsommardagen var surrealistisk. Den vita sanden, det blågröna vattnet flankerat av den regnvåta tältduksmosaiken på ungdomscampingen. Allt inramat av överprydliga säsongsbokade husvagnar.
Och så en liten oansenlig hög med hastigt ihopplockade blommor från någons trädgård. Brinnande gravljus. En polisbil. Lite längre bort, där man fortfarande ser spår av blod, ligger en bibel och samsas med rosor och halvvissna prästkragar. Musiken dunkar från någons bilstereo med baslåda i bagaget.
Några bakfulla midsommarfirare i 20-nåntingåldern med stora solglasögon kommer gåendes längs stranden med huvudena nedböjda. De midsommarfirare i 20-nåntingåldern utan solglasögen flackar med blicken när de passerar stället där livet nyss runnit ut för en jämnårig man. Någon höjer ölen i en hälsning mot blommorna.
- Rest in peace mannen, viskar han med blicken naglad i marken innan han sakta går vidare.
- Det blir ju verkligen spännande att festa vidare ikväll när man vet att det går en mördare lös här, säger en annan och skakar på huvudet.
Vi träffar prästen som tagit hand om ungdomarna i den avlidnes kompisgäng under förmiddagen. Vi får gärna intervjua henne.
- Men kan ni komma tillbaka om en kvart? Jag ska bara gå in och bryta ihop en smula.
Jag förstår henne. Det går utmärkt att bara ha jobbhjärnan påkopplad när något sådant här händer. Men bara för ett tag. Förr eller senare måste alla kanaler öppnas.